Hard to say, hard to evince
Börjar inse att för varje dag som går blir allt bara lite värre med allt. Jag vill rymma här ifrån och inte komma tillbaka. Inte känna mig bort glömd.
Jag vill bara höra orden "jag saknar dig" från någon. Jag vill höra hur mycket någon uppskattar mig. Jag vill höra alla dessa ord ingen säger.
I ett rum fullt med folk, känner jag mig ensam. Kroppskomplex har blivit ett allt större problem. Ha en "perfekt" kropp så någon ser en, står högst upp på "vill ha listan". Att jag bryr och gör så mycket för mina nära så jag skulle kunna hoppa från ett stup. Att ge bekräftelse att dem är dem bästa och alltid visa kärlek men aldrig få något tillbaka...
Det är så det känns just nu. Som jag är här men som en Skugga ingen vill ha.
